majahansson

Vet inte vart ja ska börja. Men ja har verkligen insett en sak som ja bara har försökt å gömma inom mej. Ja har absolut inte kommit över dej. På nå vis så går jag omedvetet å "väntar" på dej. Ja vet att mina vänner säger nog att "de visste ja redan" visst de kanske ni vet. men ni vet ändå inte. Ja hittar bara nån att fördriva tiden med. Att få nå annan att tänka på. Men när de tar slut inser ja vem mina tankar verkligen går till. Å vet att ja e sjukt töntig patetisk å allt åt de hållet. Men ja kan inte rå för de. Men de ja e mest rädd för ändå är att tänk om den dagen kommer. När du står där å är singel å vill va med mej igen, tänk om ja då är för svag för att stå emot dej. Fast varför ska ja egentligen göra de? Stå emot dej alltså. Kanske för att du har gjort samma sak mot mej två gånger. sårat mej nå enormt. Men ja vet att den dagen inte kommer komma. De kommer va ni två. Ja är mest rädd för hur js kommer reagera den dagen du kommer å berättar att ni ska ha barn. Ja önskar att ja kunde gå vidare. sluta tänka på hur bra vi hade kunnat haft de. Å sluta jämföra alla andra med dej. Men samtidigt så tror ja att vi är för lika för att de skulle funka.

men men nu har ja fått skrivit av mej lite iaf. 

 

 

i will always love you.

Ja du, vissa växer upp å andra inte. Men du kanske hinner du å. 

Känner just nu bara usch å fy å blä över allt. 

varför har man en Facebook för. Man ser bara saker man inte vill se. Ja trodde ja inte brydde mej så mkt. Men ack så fel ja hade. För ooh så mkt ja brydde mej. Blev alldeles kall, stel å illamående.

Försvinn ur mitt liv. Vill inte ha nå med dej å göra. Vill inte ens vara din vän. För de skulle aldrig fungera ändå. du är inte ens värd min vänskap. Fast jag vet att du är en bra människa när du vill å de går bra. Men där i mellan då? 

spola fram tiden en månad nu snälla. Vill bort härifrån. Vill till Vemdalen! 

 

Men Emelie då. Hur ska ja klara mej hela vintern? Inte kunna träffa henne varje dag om ja vill. Inte kunna prata med henne så fort de är nånting. Visst telefon. Men de e inte samma sak när man är van att ses nästan varje dag. Ja behöver hennes närhet å hennes kloka ord. vem ska då hjälpa mej med mina beslut. Lugna ner mej när jag får mina stress anfall, ge mej råd om killar, skratta med mej åt vad som hände igår kväll å framförallt, trösta mej när jag är ledsen. 

Detta skrämmer mej!!!! 

Tänk om de inte är samma sak sen när ja väl kommer tillbaka. Tänk om livet förändras. Men klart de är samma sak. Vi är ju VI. Inget kan skilja på oss. Inte ens en vinter med 20 mil mellan oss <3

 

 

 

 

 

 

Allt känns helt plötsligt så himla bra :)