majahansson

I år som man skulle kunna tro att ja borde längre ännu mer till att göra de mysigt för kasper å så. Längtar jag inte alls. De känns bara jobbigt.  Jobbigt att ens behöva städa å göra ordning. 

Usch de är så himla tråkigt att inte ha någon inspiration !! 

De känns som hur mycket jag än städar å så. Så blir de ändå inte bra hemma. 

Negativ tjej.. :/ 

Men frågan är vart jag ska börja. Lyckan över att vara mamma eller stressen och pressen över de? 

För just så känner jag från dig till dag. Man vill vara den perfekt mamman som gör allt rätt, hittar på alla de roligaste aktiviteterna med sitt barn, lagar den bästa maten och köper dom bästa kläderna. Visa dagar vill jag bara gråta för att jag inte orkar allt de där. Men ändå vill ja göra de. Ja vill laga all hans mat själv ja vill att han ska älska mig mest av allt. Samtidigt som jag bara vill ligga å sova ungefär. 

De här att bara va hemma på dagarna å gå på långa promenader känns som de knappt funnits. Första månaderna kanske. Nu flänger vi runt å är med på allt å träffar folk. Å däri mellan försöker jag få någon ordning hemma på alls saker son är alldeles för många för våran lägenhet. Å tvättar å städar. 

Men jag trivs med att flänga runt. Samtidigt som det är jätte skönt dom dagar vi bara är hemma å tar en spontan långpromenad.  Som ni kanske hör så är jag väldigt kluven i allt. 

Vissa dagar känner ja mig som en sån fruktansvärt dålig mamma. Vet inte riktigt varför. Man vill ju vara den där snygga perfekta mamman.  Men ja känner mig inte snygg för 5 öre. Även fast min kropp har gett mig ett liv så hatar jag verkligen min kropp. Jag tycker det är jätte jobbigt att ja inte kommer i mina kläder. Ja vill liksom inte ens försöka ta på mig nå fina kläder för ja vet att de blir inte fint ändå. Skulle aldrig vilja klä upp mej å gå ut å visa mig så här. Aldrig! Ja vet att ja är sjukt fjantig. Men de är så jag känner. Ja har nog alltid tyckt att jag har varit tjock. Jag minns på gymnasiet, då tyckte jag de va jätte jobbigt. Men de sjuka är när ja ser bilder nu så ser ja ju hur smal jag va. Jämför man med nu så. Men ja såg inte de då. Så inte konstigt att ja känner som ja gör nu. 

Jag vill inte prova kläderna ja har hemma ens för ja vill inte inse hur för små dom är. Och absolut inte i affären å måste ta en så mycket större storlek. Usch ja tycker de är jätte jobbigt!  

Tillbaka till vardagen och orken som ibland inte finns. De bästa ja vet när kasper har somnat de är att mysa ner mig i soffan med jimmy.  Ja vet att de låter sjukt tråkigt för många. Men många dagar orkar jag inget annat.  Å ja vet att i morgon kommer en till dag som går i 120. Och man vet aldrig när den startar. Kan va 5 kan vara 7. Oavsett så vill jag orka. Vill inte tappa tålamodet efter 5 min. Så därför somnar oftast både jag å jimmy i soffan efter 5 sek ;) 

Aja. Jag gör iaf så gott jag kan!